Jag bakade, min vana trogen, syltkakor i lördags hos mina föräldrar . De blev goda, men inte speciella. Svårt var det att rulla degen och få kakorna att hålla ihop. Idag har jag tränat på gymmet på morgonen. Morgon är för mig klockan nio. Kom inte hem förrän elva men då hade jag också hunnit in i några butiker.
Kände mig rätt slutkörd och vilade fram till lunch. Senare började jag sy på en ny tygväska. Den blir rosa och fin! Tror jag ska använda den själv.
Det känns som att jag inte har hunnit något alls idag, men då jag tänker efter är det en del trots allt. Det är bara det här med att tiden går som frustrerar mig. Att tiden är som luften, den går inte att fånga! Den går inte samla på hög på annat sätt än som rynkor . Jag vill inte åldras. Vill inte att tiden går. Jag har inga mål i livet längre. Jo, en massa diffusa mål som att kunna göra chins eller orka springa en mil, eller åtminstone femman i Fålehagen utan att fuska och gå upp för backarna. Jag vill så mycket att jag " mister hela stycket". Läste ett inlägg av Robin Sharma på Facebook idag ( tror jag) att det är bättre att göra få saker och göra dem bra.
Det är när jag stannar upp och reflekterar , skriver, tänker, låter tankarna vandra, som jag kommer ikapp tiden. Som nu, då jag skriver det här. Jag lyssnar på Johan Stengård som spelar psalmer i folkviseton och ligger i soffan. Varför tror jag att jag måste prestera? För vem, frågar jag mig ? För vem ska jag hinna med? Och jag vet inte varför jag ska läsa tusen böcker? Problemet kommer då man drar allt till sin spets och inser att inget spelar roll. Inget av det jag gör. Jag springer för att bli glad, men springer jag för ofta blir jag ledsen! Trötthet sätter sig i hjärnan och gör mig hungrig och nedstämd. Lagom. Det är ordet. Imorgon ska jag sy klart väskan, nu ska jag njuta av musiken och fånga tiden! :-)

Nu var det ett tag sen... Jag var bortrest till Stockholm för att se Leonard Cohen i förra veckan och då passade jag på att träffa syster. Hon bjöd på underbara hemlagade hamburgare med hembakade hamburgerbröd - jag är inte den ende ambitiösa kocken i familjen . Tyvärr skulle vi göra en repris av favoriten limepaj, ett recept som gått runt i bekantskapskretsen. "Det är det godaste jag har ätit på väldigt länge" var en kommentar den fick en gång. Jag återkommer om den! Nu befann vi oss i Stockholm drygt 20 mil bort från receptet . Och på vägen missades någon ingrediens... Till systers olycka. Tragiskt när det händer att kalasmat misslyckas. Syster deklarerade högt att hon alltid skulle låta mig stå för efterrätten hädan efter . Lite synd var det allt. Jag lyckas inte heller alltid. Så det så! :-)
Idag höll jag löftet om helgbak! Och nu bakade jag biscotti för allra första gången. Jag smög ner med en ljummen skorpa till pappa som satt framför fotbollsmatchen. "Det var kanongott!" Pappas kommentar .

SAFFRANSBISCOTTI

2dl sötmandel
1påse saffran
1 msk hett vatten
125 g rumstempererat smör
2,5 dl strösocker
3 ägg
7 dl vetemjöl
2 tsk vaniljsocker
1 tsk bakpulver

Rosta mandeln i ugnen 175 grader varm ugn. Vispa smör och socker med elvisp. Tillsätt äggen ett i taget. Sedan ska saffran blandas med vatten och tillsättas, enligt recept, men det var svårt att få med alla saffranskorn så nästa gång ska jag testa att hälla i saffranet torrt . Jag frågade mamma om vattnet var nödvändigt ? Hon brukar alltid hälla i lite vatten då hon mortlat saffran, svarade hon. Så något med det är det...
Blanda mandel, mjöl, bakpulver och vaniljsocker . Rör ner i äggsmeten. Sedan delar du degen i tre delar och gör tre längder på bakplåtspappersklädd plåt. Degen är väldigt kladdig, så det är svårt att rulla som det står att jag ska göra. Grädda mitt i ugnen i samma temperatur som mandlarna rostades i.
Ta ut skorporna efter en halvtimme och sänk temperaturen till 100 grader . Skär längderna på tvären i 1,5 cm breda snittar. Lägg skorporna med snittytan upp. Grädda i 15 minuter och stäng sedan av ugnen. Skorporna kan stanna kvar tills de är torra. Kanongott!!
Receptet är från en santa Maria broschyr ; "doftande juldrömmar".

Idag bakade jag en helt vanlig äpplesockerkaka. Den blev så vanlig, inte för att jag missade att hälla i mjölken eller för äpplena kom från trädet bakom huset, utan för att jag brast i fantasi och för att mamma bad mig baka en äpplesockerkaka . Så blev det. En kaka på ägg, socker, smält smör, mjöl och bakpulver . Sedan skivade äpplen rullade i kanel och lite socker . Min syster och hennes man kom på fika. Jag ville trots allt förgylla tillfället och kokade riktig vaniljsås! Inte sån där på pulver utan riktig. På två ägg, potatismjöl, mjölk, mellangrädde, vanilj. Jättegod!

Jag får erkänna att det är första gången jag ens har försökt baka Madeleine kakor. Jag vet inte ens varför? Ända sedan gymnasiets litteraturundervisning och intåget av Marcel Proust i mitt medvetande så har jag emellanåt dagdrömt om dessa kakor. Jag hade här velat skriva "dessa fantastiska" kakor, och pappa undrade i försynt förhoppning hur många hundra jag bakat? , men var var den där oförglömliga uppenbarelsen? Var det för att jag missat Lindblomsteet? Vi drack Gevalia. Eller beror det på att vi saknade de rätta Madeleine formarna och fick nöja oss med något annat? Pappa intresserade sig dock mer för det antika (?) kakfatet än för receptet, trots att de var jättegoda som han sa.
Jag gjorde en halv sats, och det känns som tillräckligt . Kolakakorna är godare i mitt tycke.

Mitt första inlägg.